Jag har pluggat kemi hela dagen. Med tanke på hur dåligt del 1 av detta prov gick vill jag få mycket bättre nu på andra delen. Jag tänkte att jag i alla fall borde alla uppgifter vi har haft i läxa denna gång i alla fall, så nu är jag klar med det. Jag borde göra läxorna allt eftersom vi får dem, men jag har väl inte riktigt haft någon tid för det. Det känns inte alls som det kommer gå bra på provet. Jag förstår, jag kan detta nu, men jag kan inte komma ihåg allting, det är liksom för mycket som handlar om för olika saker. Fast det är inte det som gör att jag inte minns. Det är för att kemi har blivit så himla tråkigt nu, och alla som känner mig vet hur svårt jag har för att få in något jag anser tråkigt.

Jag känner mig inte heller helt kry. Känner mig jättetrött igen, och orkar knappt göra något alls. Proverna från Södertälje Sjukhus har kommit också, så det har ingenting att göra med någon brist jag har. Jaja, jag får väl lära mig att leva så här.
Nu ska jag i alla fall kolla lite på tv, kanske läsa lite mer kemi och sedan gå och lägga mig. Ha det underbart gott folk!

Så nu åker Petter om lite mindre än 2 h till varma Afrika. Jag spekulerade lite över sugmärken, och förstår nu varför folk har sådana. Jag menar det är roligt att göra dem! 

Värk, explosion. Dunk, dunk.
Som en tidsinställd bomb, ja det är så det känns.
Liksom en nia upp till och med en tia.
Ohanterlig, obotlig. Snart sprängs det. Snart!

Dessutom, om ni nu inte ser det, har jag blekt mitt hår. Får se om jag kanske klipper mig imorgon. Känner att man borde göra sådant samtidigt, så kanske folk känner igen en lite mindre på måndag!
.....Moaahahah!

Jippie jahiii! Hör ironin, för jag måste skriva färdigt min uppsats om Leukemi nu, vilket jag inte alls har någon ork till. Dessutom har jag skämt ut mig massor för våra eventuella hyresgäster. Jaja, det är i alla fall Desperate Housewives snart, och efter det ska jag fan ta mig sova!

Jag var i alla fall hemma från skolan idag. Passade på att kolla min frånvaro på "Min Skola", och kom fram till att jag har varit borta från skolan sammanlagt 28 h. Inte bra alls, men vad ska man göra när huvudet inte orkar med? Dessutom har jag ju faktiskt tvingat mig till skolan flera dagar, när jag egentligen inte orkat.

Nej, nu ska jag sätta igång, så man kanske kan ha en mysig och pluggfri dag imorgon. Tjingeling!

Dag: Lördag. Planerat: Söndag. Jo, de flesta blir förvirrade över att vi kallar våra träffar för Söndag, men det har liksom blivit våran grej. Mycket mys blev det i alla fall, dock hemma hos Terran, och inte på hennes land som planerat. Moa dök inte upp, och var omöjlig att få tag i (som vanligt), så vi hade ingen skjuts ut. Vi åt kladdkaka, drack kaffe och té samt pratade massor om allt och ingenting. Precis så som det ska vara! När vi sedan begav oss hem var det sent, och det regnade, men det var klart värt det!

                               

Så vi åkte till andreaskyrkan, men självklart kostade det en 100 kr, vilket jag inte hade, då jag lyckats glömma min plånbok hemma. Dessutom hade varken Nicklas eller Petter någon lust att betala det (de vet ju ännu inte hur underbart bra dessa människor är). Hur som helst gick vi i stället till gamla stan och tog en fika. Lyckades hitta ett jättemysigt café, som senare visade sig vara ett bög-café. Dels märkte man det på musiken, dels för att det var en pride-flagga utanför (fast det märkte vi dock inte förrän vi lämnat stället igen).



Vi mötte upp Johan, och gick oss en promenad (väldigt jobbigt, då jag inte planerat att gå särskilt mycket, och hade klackar och dessutom var fett trött). Inte direkt helt lyckad kväll, men klart mysig var den. Speciellt när vi var hemma igen och jag och Petter var för oss själva. Det var skönt att äntligen få sova!

Jag är lite besviken på att ni inte skrivit kritik över mitt reportage, men jag kan väl förstå det också. I alla fall, så har jag en sträckning i ryggen. Inte skönt alls, men jag fick i alla fall i läxa av sjukgymnasten att få moder min att massera mig. Inget jag har något emot direkt!  Rättade även till bäckenet hos sjukgymnasten och hämtade moppen ifrån verkstaden.

Igår var Petter här, och vi hade massor med mys. Pluggade kemi (väldigt, väldigt lite, men i alla fall..) och såg på Desperate Housewives. Senare på kvällen såg vi lite på valvakan och somnade sent (som vanligt).

Marie Berg stegar in i rummet, med en valnötsskåls under armen. Hon är glad, men ser lite smått sliten ut, men sen är hon ju egenföretagare och jobbar otaliga timmar för nästan ingenting. Trots allt är hon nöjd med sitt jobb som Medicinsk fotvårdare.

Uppvuxen i Östersund, mobbad i skolan och med unga föräldrar, valde Marie att gå in i vårdyrket. Det var dock inte som fotvårdare i början. Efter ett visst antal mindre jobb, så som brevbärare och städerska, blev Marie vårdbiträde. Då var hon runt 20 år gammal, och angelägen att få hjälpa folk. Fast vårdbiträde var inte riktigt det jobb hon ville ha. Istället började hon sin utbildning som medicinsk fotvårdare, och då hon redan arbetat praktiskt inom vården krävdes det inte mer än 1 års utbildning för att få behörighet som fotvårdare.

Att vara fotvårdare är dock inte bara att klippa tånaglar och fila fotsulor, utan ett krävande och slitsamt arbete som tär rejält på kroppen. "Det är en ensidig arbetsställning", säger Marie, som haft problem med både det ena och det andra. Dessutom måste man kunna klara av att ta hand om s.k. riskfötter - patienter som har diabetes, reumatism och andra sjukdomar som påverkar omhändertagandet av fötterna. Dessa patienter har mycket lättare för att få skadliga sår och att tappa känseln, något som i värsta fall kan leda till behov av amputation av foten vid minsta misstag.

Precis som Marie är de flesta som arbetar som fotvårdare egenföretagare, men det finns ett fåtal som är anställda av landstinget. Yrket är ganska vanligt, men trots allt har Marie alltid fullt upp. Det finns många som är i akut behov av sjukvård, men tiden räcker inte alltid till. Dessutom tar hon hand om remisser ifrån landstinget, vilket de flesta egenföretagande fotvårdare inte har behörighet till.

Att jobba som fotvårdare innebär att man träffar många olika sorters människor. Medelåldern för patienterna Marie träffar är runt 80 år, och den ena skiljer sig från den andra. " De är som de flesta pensionärer - glada för det mesta. Sedan är många även dementa, men det är ju en sjukdom så det kan de ju inte rå för själva". När jag frågar Marie vad det värsta hon varit med om under sin arbetstid, beskriver hon hur det kom in en gammal dam på 92 år, som hade så långa tånaglar att de sträckte sig under hennes fötter och sedan upp på ovansidan igen, ett helt varv runt. Hon hade bott själv, utan någon hjälp under en längre tid, innan hon till slut fick hemhjälp. Då hon var dement, var hon inte jättelätt att arbeta med, men då man märkte att hon hade problem med att gå tvingade man henne att ta av strumporna, och tur var väl det med den upptäckt man gjorde. " Det var det hemskaste man hade sett". Marie tar upp en valnöt och knäcker den. Tystnaden lägger sig i rummet.

Och vad är det bästa du varit med om?

"Alla fötter som skulle gå till amputation, men som blivit räddade."

Jag saknar sommaren. När man kan skratta, bada och leka i värmen. Vad finns nu? Regn, och snart snö. Kyla och blöta kläder. Julen är mysig jovisst. Såklart att jag vill ha en vit snö, och kanske kan det få hålla i sig till nyår. Jo, det låter bra! Jag vill ha en vinter på 3 veckor som sträcker sig över lucia, julafton och nyår. Sedan får det vara!

Jag blev inspirerad av Lille och bestämde mig själv för att även jag skulle ta och fixa designen på min blogg. Resultatet blev detta! Inte riktigt så som jag hade tänkt mig, men jag är ganska nöjd i alla fall. Nu när jag har fungerande kamera igen, så ska jag även försöka använda mig lite mer av bilder till inläggen. Så småningom ska jag nog lyckas få ut lika många bilder som jag lade ut när jag hade bilddagboken och då blir Davy glad!