Jag missade julnattsmässan på julaftonen! Nej, inte för att jag mådde för illa för att åka, för jag skulle nog åkt i alla fall. Det var på grund av sl, och att bussen än en gång kom för tidigt (till skillnad från säg, 713, så verkar dessa bussar alltid komma tidigt). Jag tog nästa buss, en halvtimme senare, och trodde mitt dumma spån att tågen skulle gå i alla fall en gång i halvtimmen, men inte då! Jag missade tåget, jag skulle hunnit med det om bussen hade gått som den skulle, och då det bara var entimmestrafik missade jag hela alltet. Jag var helt nere, och satt och grät på busshållsplatsen, i väntan på bussen som skulle ta mig hem. Jag har märkt att jag är mycket känsligare nu för tiden, och lätt börjar gråta över småsaker (visserligen är jag trött på sl och alla förseningar eller förtidiga avgångar) nu för tiden, men jag antar att det är på grund av hormonerna jag tar. Hur som helst när jag kom hem tröstade jag mig med ett varmt chokladbad (inte bokstavligt talat, utan jag fick jättehärlig badolja och badskum av Petter i julklapp med doft av just choklad), tända ljus och Tommie Sewón härligt sjungandes ur stereon. Ah, det var härligt, så sedan kändes allt mycket bättre!



Senare på kvällen spelade jag, syster och moder kasta gris (jag är extremt dålig på det, men moder min kan inte ha gjort annat när hon var yngre), gjorde lite andra lekar (alla andra spel var kvar i Rönninge) samt hade det allmänt mysigt och roligt! Speciellt när jag och syster körde "ping-pong" över olika sätt att mörda morsan på (Nej, vi var inte seriösa).

     

---

Annandag jul firade vi sedan hemma hos brorsan, Pillan och barnen. Det var mysigt ett tag, men jo det kan bli för mycket släkt på samma gång. I alla fall av våran släkt, men man har ju lärt sig hantera dem. Nya däremot, som Magnus (syster Annas pojkvän), måste ju ha det lite svårt, fast han ska nog lära känna oss också. Det måste han, nu när de snart får ett barn. Moahaha!



Det var inte så mycket alternativ för mig och syster, men det får vi skylla på pappa, för det var tydligen han som stod för maten! Man kan ju tycka att han borde lära sig efter tre år, men inte då!

       
       

Nelli och Wille. Vad ska man säga?, de är underbara! Visserligen har Wille kommit in i trotsåldern och vill inte riktigt göra som man vill. Sedan var han ju lite värre nu när det var så mycket folk, och sådan uppståndelse. Annars skulle han tydligen inte vara så farlig. Nelli blir också bara större och större, men hon är verkligen underbart snäll. Så lättroad, och så himla söt och charmig!