Det var nog i ungefär samma skeva som jag började kolla på cityakuten igen. Jag hade sett det ett par gånger med morsan när jag var liten, men det var helt annorlunda nu. Jag förstår det, på ett sätt jag inte gjorde i mina yngre dagar. Dramat, känslorna, budskapet! Jag blev som besatt, och mitt liv började kretsa kring cityakuten. Jag kunde gråta om jag missade ett avsnitt. Även fast jag ofta kände mig ledsen och kände mig helt misslyckad när jag kollade på det, tror jag att det kan ha räddat mitt liv. Det kan kännas patetiskt, men sanningen är sådan ibland. Den är inte alltid perfekt. Till och med långt ifrån perfekt. Mitt liv var sådant ett tag. Det enda jag egentligen gjorde var att gå i skolan, kolla på tv, sitta framför datorn och rida. Ridningen var också bra för mig. Hästar är trots allt väldigt mysiga, och pålitliga. De skulle inte kunna svika en, så som människor kan. Fast nu var det tvärtom. Jag svek dem. Eller ja, kanske jag mer svek mig själv. Jag slutade med ridningen, med det jag älskar. Jag hade ändå inte råd att köpa eller hyra en egen häst, och någon medryttarhäst kunde jag inte hitta. Ridskolan kändes tråkig, jag trivdes inte riktigt i stallet jag red i. Det och faktumet att min rygg kändes värre än någonsin innan, gjorde att jag slutade, men som sagt, jag ångrar det!

---

Åh, snart har jag säsong 8 och 9 av cityakuten på dvd, så jag ska börja kolla på det från början igen! Det är bra att ha det på dvd, eftersom jag inte kan vara besatt på samma sätt då, och helt ärligt så har jag en mer normal relation till programmet nu. Jag ska också kolla upp stall nu! Funderar på mälarhöjden, farsta eller enskede. Ska börja rida häst, eftersom ponnies börjar kännas alldeles för smått! Allting känns bra just nu, om vi bara kan flytta och jag lyckas byta gymnasie. Annars skulle jag visserligen kunna leva med en timmes resväg till Tullinge, bara jag kommer ifrån Rönninge! Jag vet, det är ett jättefint område, men jag är nog en av de här människorna som inte kan stanna på samma ställe alltför länge. Jag har ju trots allt bott här i snart 16 år!

Jag var med E! och Hilda idag. Jag älskar dem verkligen och gillar att vara med dem, men jag kände mig ändå lite som tredje hjulet. Det känns som om de redan väljer att inte umgås med mig, men jag kanske är paranoid. Eller har jag ändrats som människa under detta sommarlov? Jag vet inte...