Nog har jag en del att göra, men jag har egentligen ingen koll. Visst är väl allting ändå som det ska då? Nej, ärligt talat skolan flyter på som vanligt, allting går väl hyfsat bra. Jag har bra kompisar och helt enkelt en störtskön klass. Ändå är jag skoltrött. Jag hade liksom hoppats att det skulle släppa nu när man började gymnasiet, men det gör det liksom inte. Jag tänker inte ge upp, det kommer jag inte för jag vet att jag hur som helst kommer behöva plugga för att komma någon vart, och om jag inte gör det nu, måste jag ju ändå göra det sen. Nej, jag ska kämpa! 

Nu tog det stopp, så detta får räcka!

Hela mitt liv utom jag själv har raderats. Vad finns det för mening? Alla mina filer på datorn: alla texter jag har skrivit, och alla bilder! All musik, fast det gör ändå inte så mycket för den kan man ersätta med exakt samma igen. Fast allt det som ska hjälpa mig minnas, allt det är borta! Förmodligen. Den är inne på lagning nu för andra gången, men jag ser inte ljust på detta. Nej, jag gillar det inte alls, det känns verkligen som en del av mig försvinner, om de skulle vara borta!

Hur som helst, igår var jag med Nicklas och Johan. Vi åkte med Johans båt, asså inte en vanlig motorbåt, utan en lite lyxigare modell,  till Ekerö och åt pizza där. Efteråt åkte vi hem, och sen åkte vi till mig, där vi var ett tag innan vi tog mopparna och åkte till mölle, för att supa lite. Ja, verkligen lite för vi var tre personer på en halv flaska vodka! Sorgligt ändå, för man blir ju inte ens en gnutta berusad av det! Sen gjorde jag och Nicklas en rolig upptäckt. Johan är i princip alkolist. Han tjatade hela kvällen innan liksom! Det roligaste var hans kommentar sedan. Mitt minne är inte det bästa, men det var något i stil med: Man ska inte dricka för att bli full, utan för att umgås och prata i en grupp! Gud, vad jag och Nicklas skrattade åt det! Om ni inte förstod det, var jag inte seriös om att han är alkolist! Vi pratade i alla fall där ett tag och hade allmänt roligt innan vi åkte till Nicklas, såg lite Monty pyton och jag sedan begav mig hem.

Kort och gott, igår var en bra dag, idag suger hårt!  Föresten får jag inte glömma att säga att cityakuten drar igång igen den sjätte oktober!! Tanken på det, gör mig i alla fall lite gladare!

Idag var det en kort skoldag. Närmare bestämt en lektion, och en föreläsning av Raman Mehrzad, om hans bok "MVG i allt". Jo, det var intressant och man blev verkligen inspirerad! Förhoppningsvis så slutar även vår mentor, Christer att tjata så mycket nu på mentorstiderna, när föreläsningen varit! Han får allting att låta så tråkigt, fast han slår i alla fall inte britt-marie! Nej, jag orkar inte gå in på det, men ni som går i klassen kanske förstår vad jag menar!

Efter föreläsningen och lunch på skolan åkte jag till läkaren. Jag hade en annan den här gången, och hon var mycket bättre, eftersom hon lyssnade mycket bättre på vad jag hade att säga. För mig är det verkligen viktigt! I alla fall tyckte hon vi skulle undersöka om det var något reumatistisk, vilket jag ju tidigare varit inne på! Jo, det känns bra! Sen var jag även hos Eva Bielke, och rättade till bäckenet igen. Jag har sne disk igen också, så jag måste börja med de övningarna igen. Jaja, det känns som det går framåt i alla fall!

Måste vi växa upp så himla fort? Idag har det verkligen slagit mig. Jag är inget barn längre, och inte heller mina kompisar. Visst, jag har väl alltid varit ganska mogen av mig, och föredragit att vara med äldre framför jämnåriga, fast jag har alltid kunnat vara hur barnslig och flummig som helst närhelst jag känt för det. Jo, det kan jag säkert vara fortfarande, men inte på samma sätt. Nej, jag har nått den ålder när man har tillåtelse till att övningsköra, och att vara ute på vägarna är en ganska stor sak! Jag menar, tänk hur många olyckor som hänt inkluderade bilar, och fordon. Nej, jag vill inte tänka på det föresten. Det gör för ont att tänka på hur nära jag var att mista en vän på grund av det! Det som fick mig att inse allt detta är Davy. Jag har känt henne sen jag var tre år gammal, i tretton år vill säga! Hon har pojkvän nu! Liksom, Davy! Jag menar, visst vi har festat och druckit. Jag har haft min sexdebut, och börjat gymnasiet. Fast det var hon som fick mig att inse. Nu när någon som jag verkligen spenderat i princip hela mitt liv med, går vidare och träffar nya kompisar. Och ja, som sagt har träffat en kille! Jo, jag kanske är lite avundsjuk, fast jag är visserligen mest glad! När jag fick höra det höll jag på att spricka av glädje. Delvis för hennes skull, delvis för att Julia är vaken och messar! Är det inte konstigt hur glad man kan bli över att en kompis messar med en? Nej, om ni var i min situation, skulle ni inte tycka det. Jag tror visserligen ni kan förstå i alla fall. Hur som helst har jag kommit till en sådan här tidpunkt i livet, då massor av minnen kommer tillbaka till en! Jag verkligen älskar att minnas, för vad är inte bättre än att få återuppleva goda stunder om igen? Även fast det bara är i fantasin. Okej, kanske inte enbart, jag har sett på en del foton också, och jag saknar gamla tider. De nya är verkligen superbra de också, fast jag är nog en sådan person som lever upp till det här snacket om "det var bättre förr", även fast det kanske är minst lika bra nu. Jag älskar förändringar, herregud jag skulle inte klara mig utan dem, men jag gillar att känna igen mig i saker och ting också. I alla fall lite då och då. Nu är nästan allting nytt, det känns bra, men det är också skrämmande! Jag visste inte att jag kunde bli så här nostalgisk över saker och ting! Nu kanske jag famlar om saker som ingen förstår utom jag, men vad spelar det för roll? Det är inte meningen att någon ska förstå, förutom dem som verkligen bryr sig, och de förstår nog ändå. Nej, det var längesedan jag var såhär glad, och det väcker minnen. Jag är ovan, men jag skulle inte ha något emot att vänja mig vid detta!

Idag hade jag en svimmattack igen. Det var längesedan den senaste, men denna var verkligen obehaglig. Det svartnade helt, vilket det visserligen brukar göra, men det höll i sig i ca 15-20 sekunder, vilket är ovanligt! Det var läskigt, för ögonen var helt öppna, men jag kunde inte se någonting alls. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det måste vara så här det känns att vara blind. Jo, fast man ser vitt då, eller är det inte så? Fast jag svimmade aldrig. Nej, jag famlade ut i blindo från duschen, och satte mig ner på golvet. Sen var jag sådär blek och stirrande, men jag vilade lite och allt blev som vanligt igen.