Infected, I am.

A danger to others, something you don't want to be near.

What am I supposed to do? Just keep away from you.

I don't want to be a burden, unable to make you food.

It's not easy, but I kind of like it.

I know that I wasn't overreacting before.

This is just for the moment. This is something new.

I will get over it soon, it won't last long.

Jag måste börja med att säga att mitt liv återigen känns positivt. Jag mår bra psykiskt, och även hyfsat bra fysiskt! Det, å andra sidan, påverkar min skrivning. Jag har inte längre någon direkt aning om vad jag ska skriva, när jag bestämt mig för att uppdatera min blogg, men det här med positivt och negativt, får mig att tänka på två frågor man blir ställd vid början av ridlägervistelser på Rocklösa. De lyder: "Vad är du bra på?" samt "Vad skulle du behöva träna mer på?". De flesta har väldigt stora problem med att skriva det positiva, antagligen på grund av rädsla för att motbevisa sig själva. Det negativa däremot (eller ah, det man behöver träna mer på), raddas upp flera saker av. Jag upplevde det i alla fall så, och vet att även många andra gjorde det. Oftast när man har en positiv inställning gentemot sig själv, blir man kallad skrytsam eller något annat fult ord. Visserligen hör det ju samman med hur man uttrycker sig själv, men visst ska man väl få kunna säga att man gillar sin personlighet och sitt utseénde om man gör det? På samma sätt ska man ju ha rätt till att uttrycka vad man inte gillar med sig själv, men jag känner att det är vanligare hos folk. Är det så att mänskligheten är mer negativa, eller är det mer acceptabelt att vara överdrivet negativ än positiv?

När jag vaknade i morse, värkte ryggen och magen krampade som bara den. Jag brukar trots allt kunna somna om efter ett tag, men det var outhärdligt. Jag mådde illa och förmådde inte äta något, utan allt jag fick i mig var en kopp med té! Jag tänkte att jag inte bör ta någon värktablett, eftersom jag skulle till min naprapat. Väl där jobbade vi på som vanligt, men fokuserade mest på ländryggen, eftersom det är där den värsta smärtan suttit på sistone. Det gör så ont att jag bara skriker inuti mig: Dö, din jävla misshandlare! Fast när han frågar om det går bra, svarar jag bara "jo" lite lätt.. Ju mer man klämmer, desto bättre ska de bli, så det är bara för mig att härda! Min naprapat tycker jag ska träffa en KBT- kognitiv betéende terapeut, vilket jag ställer mig lite frågandes till. Antagligen för att jag fortfarande inte riktigt lyckats ta reda på, hur det fungerar, men jag ska läsa på lite noggrannare snart! Sen ska jag försöka få en remiss av läkaren, eftersom det blir alldeles för dyrt annars.

Jag kommer hem, sätter motvilligt på lite makaroner som jag tvingar i mig, och tar tempen. Feber, igen! 38.4, vilket är mycket för mig, eftersom jag normalt har en väldigt låg kroppstemperatur. När ska allt detta ta slut? Jo, jag blir påverkad av all värk och smärta...

Klockan tickar, tickar, tickar. Hjärtat bultar, ögonen vandrar.
Jag ser, rör, känner. Andas tungt, gråter tyst .
Det är inte över ännu, det är fortfarande lång tid kvar.
Låten, musiken, allt ljud!
Det jag inte hör..

Det var nog i ungefär samma skeva som jag började kolla på cityakuten igen. Jag hade sett det ett par gånger med morsan när jag var liten, men det var helt annorlunda nu. Jag förstår det, på ett sätt jag inte gjorde i mina yngre dagar. Dramat, känslorna, budskapet! Jag blev som besatt, och mitt liv började kretsa kring cityakuten. Jag kunde gråta om jag missade ett avsnitt. Även fast jag ofta kände mig ledsen och kände mig helt misslyckad när jag kollade på det, tror jag att det kan ha räddat mitt liv. Det kan kännas patetiskt, men sanningen är sådan ibland. Den är inte alltid perfekt. Till och med långt ifrån perfekt. Mitt liv var sådant ett tag. Det enda jag egentligen gjorde var att gå i skolan, kolla på tv, sitta framför datorn och rida. Ridningen var också bra för mig. Hästar är trots allt väldigt mysiga, och pålitliga. De skulle inte kunna svika en, så som människor kan. Fast nu var det tvärtom. Jag svek dem. Eller ja, kanske jag mer svek mig själv. Jag slutade med ridningen, med det jag älskar. Jag hade ändå inte råd att köpa eller hyra en egen häst, och någon medryttarhäst kunde jag inte hitta. Ridskolan kändes tråkig, jag trivdes inte riktigt i stallet jag red i. Det och faktumet att min rygg kändes värre än någonsin innan, gjorde att jag slutade, men som sagt, jag ångrar det!

Jag går på en promenad, och längst vägen möter jag olika känslor. Glädjen över naturen och allt det fina jag möter. Sorgen och saknaden, när jag stöter på minnen från min barndom och skoltid.

ca 23.15 tar jag hunden i koppel, musiken i öronen och börjar gå. Min första tanke är att gå ner till båtbryggan för att sätta mig där och kolla ut över sjön, så jag började gå ditåt. Jag bestämde mig dock för att inte gå dit, med minnet av flickan som föll i och dog där. Jag skulle, bortsett från hunden, vara helt själv och tanken på att drunkna lockade inte särskilt mycket. Jag skulle väl förmodligen kunna hålla mig kvar på bryggan, men man vet ju aldrig. Jag gick i vart fall vidare, och satte mig i stället på en av bänkarna vid svängen strax efter. Jag bara satt där, med psalmer sjungna av en barnkör i öronen och hunden i famnen. Det är fint, det är stilla, det är fridfullt! Jag kramade henne, och kollade på sjön, inte långt ifrån, samt naturen och allt runt omkring. Jag tar hunden och fortsätter gå. Jag kände mig allmänt bra, både fysiskt och psykiskt, så jag bestämde mig för att ta en promenad runt Rönninge. Jag började med att gå ner mot Nytorp, via Rönninge stall. Vid själva stallet kollade jag ut över ängen, som låg där helt öppen. Månen och dess sken, som lyser genom molnen förundrar mig, och på något sätt gör ljusen från husen runt omkring, den bara ännu vackrare! Jag står där och beundrar synen i någon minut,  innan jag fortsätter. När jag sedan mötte en groda, satte jag mig ner på marken och studerade den. Den var dock inte vidare intressant, eftersom jag satt i en sådan position så att jag inte riktigt kunde se den, och den inte heller rörde på sig något, så reste jag mig och fortsatte gå. Jag upptäckte att husen i Nytorp är väldigt fina. Jag har inte alls spenderat mycket tid i Nytorp, så det känns liksom inte riktigt som en del av Rönninge. Husen däremot, skulle kunna få mig att flytta dit! När jag sedan kom till Nytorps skola övervälvde minnena från skoljoggar och orienteringar mig. Jag såg framför mig hur vi värmde upp på fotbollsplanen, för att sedan klassvis springa iväg. Efteråt kunde vi gå till kiosen som låg vid busstationen- där nu Pia Anderssons fastighetsbyrå ligger. Är inte det lite ironiskt ändå, att den fortfarande heter Pia Andersson, när hon inte ens bott i området på hur länge som helst? I alla fall, för att komma tillbaka till promenaden, kom jag också att minnas hur vi var för lata, eller ja kanske för negativa, för att orka gå till centrum, så vi i stället tog bussen. Jag började nästan gråta när jag tänkte tillbaka på tiden. Sedan forsatte jag gå längst ännu fler fina nytorps hus, ner till centrum, och förbi Felinos. Jag gick längst garnuddsvägen, och vid korsningen in mot tennistältet mindes jag hur vi som små fick leta stenar där, som vi skulle använda till gubbar gjorda av naturmaterial. Vi letade gladeligen efter stenar i de stora stenhögarna, som passade vårat tycke, och satte ihop dessa till små figurer. Vad kan det ha varit, sexårs? Om inte tidigare förstås! Hur som helst fortsatte jag gå mot Bergvik, där jag mötte joggande elever från Rönninge skola. Inte bokstavligt talat, men i mitt minne! Sedan såg jag hur våran klass satt på Bergviks brygga och hur några av oss badade, med kläderna på. Davy, som blev i puttad av Tess, och hur vi sedan var tvungna att gå hem med blöta kläder. Jag följde med oss ett tag , tills vi plötsligt ändrade riktning och nu hade gåstavar. Det var inte långt innan skolavslutningen, och vi gick mot Barrtorp, för att sätta oss där på bryggan för att sola. Vi försvinner ur synvinkel, och jag och Hilda står i stället vid infarten mot lustigknopp. Vi har varit på filmkväll hos Ida och ska precis säga hejdå, när något plötsligt låter och rör sig i skogen intill. Jag och Hilda hoppar båda till! Verklighetens jag fortsätter till skolan (ja, Rönninge skola är fortfarande skolan för mig), via Sandbäcksvägen. Jag sätter mig på en bänk vid skolan, och minnena flyger igenom mitt huvud. Jag börjar gråta! Jag kommer att sakna det: skolan, klassen, lärarna och allting! Den skolan, är på ett sätt halva mitt liv. I nio år har jag gått dit, 5 dagar i veckan, 6 timmar om dagen.  Den är bra, på så många sätt! Nu menar jag inte att jag inte tycker att det ska bli roligt att börja en ny skola, för det tycker jag verkligen, men jag har börjat insett hur mycket Rönninge skola ändå betyder för mig. Hur mycket jag gillar vissa människor i den, och hur vår klass ändå utvecklats genom åren.

Min promenad lider mot sitt slut. Jag går hem igen, efter ca 3 timmar med känslor och minnen. Jag tror jag behövde det, för det var något speciellt!  Hunden drack mycket när vi kom hem, jag satte mig här för att skriva...

Ända sedan jag var liten har jag haft problem med magen. Jag har ständigt gjort pricktest, för att försöka finna svar på problemet, men varenda pricktest har varit negativt. Jag är inte allergisk mot något. Utredningen lades ner, jag hade helt enkelt bara en överkänslig mage. Sen i mellanstadiet, kom ryggproblemen. Jag gick till sjukgymnaster, undersökte och även där lades vidare undersökningar ner. Visserligen gjordes en röntgen, som var negativ, och efter det bestämdes att jag helt enkelt vuxit så snabbt att mina ryggmuskler inte hann med. Några år senare, började jag gå till sjukgymnasten igen, då hade jag fått ett snett bäcken. Inget mer med det, det var bara att fortsätta träna. I åttan fick jag magkatarr, vilket är väldigt ovanligt i den åldern. Det börjades spekuleras i om jag var stressad, vilket jag inte var. Eller jag kände mig inte stressad i alla fall. Länge kände jag att mitt bäcken kommit på snedd igen, utan att jag gjorde något åt det. Jag kände ingen lust att gå till sjukgymnast igen, och ändå bara få höra samma sak igen: att det inte finns några problem, och att det enda jag kan göra är träna. Jag visste att det var något mer än så. När jag sedan i nian praoade på Salems vårdcentral, och var hos sjukgymnasten Eva Bielke, bad jag dock henne ta en titt på mitt bäcken, och helt rätt, det var snett. Eftersom det varit snett antagligen i flera år, tog det ett par sessioner innan det var rakt igen. När bäckenet sedan var på plats, upptäckte hon att jag hade en diskförskjutning, vilket alla sjukgymnaster jag varit hos innan missat. Vi började jobba på att få tillbaka disken på sin plats. Under nian gjorde ryggen mer ont än tidigare. Antagligen eftersom den ändå vant in sig lite med det sneda bäckenet, och diskförskjutningen. Sista terminen i nionde klass avstod jag från gymnastiken i skolan, och slutade rida. Det spelar ingen roll om jag så har cancer, sklerodermi eller vilken kronisk sjukdom som helst, jag vill bara ha en diagnos. Jag tror inte att det bara är en slump att jag har dessa symptom, och att de är helt oberoende av varandra. Jag tror allting hör samman.

Deprimerad, helt nere. Anledning, okänd! Inget har hänt, ingenting alls. Kanske är det därför jag känner mig som jag gör. Mesta tiden spenderas ändå framför datorn eller tvn. Jag gillar det, men det är väl inget att rekommendera: det är oerhört beroendeframkallande! Jag var mycket med kompisar när jag var yngre, men inte alls särskilt ofta längre. Jag vet inte varför, men det blir väl i princip att vi gör detsamma som jag gör annars även när jag umgås med mina kompisar. Min fantasi är inte av bästa sorten, så det blir bara så. Tråkigt, jo det kan tyckas. Därför är jag inte ofta med kompisar, för det känns ändå bättre när man inte har någon annan att ta hänsyn till när det kommer till att välja sidor att besöka på internet, samt vilket program man är sugen att kolla på för tillfället. Det kan vara svårt dock: att välja. Välja vad man vill se på, välja vad man vill göra, välja vilken väg man bör ta. Jo, jag är lite utav en nörd, som klyvs av beslutsamhetsångest. Det jobbigaste är ändå mina fysiska problem: ryggont, magont, illamående, trötthet. Även där är orsaken okänd! Antagligen hör det samman med varandra.  Det är ändå väldigt jobbigt att inte få en diagnos på sina problem.

Mitt liv är som taget ur en sådan där kaosartad film, där det inte händer någonting, men allt blir helt fel i alla fall. Eller ja, det bror ju på hur man ser det. För mig har det inte varit så händelserikt, men om någon annan hade varit i mina skor hade denne nog tyckt att hela mitt liv är uppbyggt på drama. Det kanske är så det är...

Alfhild, Alfons och Arja har namnsdag och ja, jag föds. 3 september 1992, 11:56 på Huddinge sjukhus. Liten, skrikande sak. Inte så mycket annorlunda från andra barn, om man inte tänker på att alla faktiskt är unika. Söt, nja. Tjock, rätt så. Fast ändå, det är ju jag! Vad minns jag av den tiden? Inte ett skit! Så varför inte skippa det onödigt tråkiga, minnesluckiga första 13 åren?