Nairobi National Museum
Under tisdagen var vi sedan på Nairobi National Museum med biologiklassen. Det var mysigt att bara struta runt därinne lite för sig själv lyssnande på Kent. En bra förmiddag helt enkelt!
Dessutom fick vi kolla på ormar, ödlor, sköldpaddor och krokodiler, vilket var väldigt intressant!
Olepolos Country Club
Vi fick lite information om hur det är att leva som en masai av en masai i egen hög person. Dessutom åt resterande getkött.
You're in my mind every day
I måndags fyllde Nelli år. Min brorsdotter fyllde hela två år! Tänk så mycket av hennes uppväxt jag kommer missa. Ett helt år! När jag kommer hem är hon nästan tre. Nästan lika gammal som brorssonen Wille är nu.
Dessutom missar jag hela första året av Philip, systersonens, uppväxt. Det är verkligen tråkigt!
Tänkte lägga in lite blandade djurbilder för syskonbarnens skull. Lite roligare för dem att se än för alla andra kanske. Ja, om man räknar bort syster Anna förstås!
Nairobi National Park:
Teambuilding, Nanuyuku:
Nairobi National Museum:
Teenage school
I klassen pratade man och busade med varandra. De var i vår ålder, och inte alls sådär disciplinerade som jag trodde att en kenyansk klass skulle vara. De betedde sig exakt som vilken svensk klass som helst. Lektionen var till och med lika lång och utdragen!
Kibera
Att stiga in i Kibera var som att besöka en helt annan värld än den vi lever i. Trots det hade jag svårt för att känna. Folket som lever i Kibera lever helt annorlunda från hur man själv lever, men man har ingen aning om hur det egentligen är. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation.
Kibera är uppbyggd av lerhus med plåttak. En del hus har även plåtväggar, men någon vidare hög standard på boendet är det inte. Gatorna är fulla av sopor och avföring i påsar. Man har nämligen ont om toaletter, och inte heller någon soptip.
De som är ovana skulle nog ha det svårt att anpassa sig till livet man lever där. Det är inte lätt att få tag på mat och vatten och man måste arbeta hårt för att kunna försörja sin familj.
När vi mzungus - vitingar, går längst gatan får vi höra rop från alla barn vi möter. "How are you?", upprepas otaliga gånger tills vi är långt från barnens synhåll.
För de som kommer utifrån slummen är det lätt att se allt det negativa samt jämföra det yttre, medan det i själva verket finns mycket positivitet där. Jag tror inte att de som lever i Kibera anser att de har ett värdelöst liv och bara längtar till att komma bort, utan mer ser livet som en välsignelse. Man tar hand om och värnar om varandra och bara för att vi västerlänningar föddes i bättre utvecklade länder och därav alltid har tillgång till nödvändigheter, behöver det inte betyda att de saknar något. Nu menar jag inte att de klarar sig utan mat och vatten, utan att de faktiskt kan nöja sig med det lilla de får, medan vi ständigt vill ha mer. Jag önskar att jag kunde ta vara på och se lika ljust på livet som de i Kibera verkar göra.
Att sedan träffa barnen på St. Christine var för mig en väldigt fin sak. Barnen lekte och var glada. De tog våra händer och välkomnade oss med öppna armar. De ser inte orättvisan i att de föddes med mindre resurser än vi, de är glada ändå. De gillar att gå i skolan och ser sig själva som lyckligt lottade, medan de flesta barn i Sverige anser att skolan är tråkig och helst skulle vilja slippa den.
Jag tror att de som lever i rika länder kan lära sig så mycket mer om livet av de som lever i slummen, än vad de i slummen kan lära av dem som lever i rika länder!
going out
Jag har varit dålig på att uppdatera på sistone, men det har blivit mer i skolan nu. Därför får ni ursäkta, och förstå mig!
Nästa helg åker vi till Masai Mara, vilket är en väldigt stor safari! Jag har hört att denna ska vara väldigt speciell, så om ni inte fått uppdatering innan dess, får ni nog det med största sannolikhet efter nästa helg!
Idag var vi återigen ute. Denna gång på ett ställe som heter The Loft. Eftersom vi åker dit så tidigt jämfört med de andra (vi åker när folk kommer) så var det ganska dött, men vi är trots allt runt 50 svenskar på internatet, så vi hade det roligt i alla fall!
Relaxing
Alla deltagare blev tilldelade auror, varav min var brons! Exakt vad det betyder kommer jag inte riktigt ihåg, men det var något i stil med att man är en healer, social och har ett inre lugn!
Efter detta blev vi sedan döpta i barnpoolen. Jag fick namnet Säl!
Idag gick jag och Kicki till Impala efter vi slutat skolan. Till skillnad från de flesta andra som går dit för att träna, gick vi dit för massage. Svensk helkroppsmassage! Det kostade oss bara ca 120 svenska kronor vardera, så det var det värt!
Ain't no party like an alcoholic party!
Igår var första riktiga utekvällen och den spenderades på en klubb vid namn Black Diamond. Vi hade en rolig kväll, även fast den började ganska tidigt!
Idag åkte sedan några av oss på marknad. Jag köpte mig en tavla, en tavelduk samt en sjal. Alltsamman kostade strax under 300 svenska kronor, så det var det värt!
Picture update: Teambuilding, the orphanage
Picture update: An outtake from the teambuilding
Going out
Jag köpte mig själv två kjolar (varav en som jag hade tänkt använda mer som klänning, men det återstår att se), en tjocktröja, en hatt samt en mössa. Allt detta gick på under 200 svenska kronor, så det var lugnt värt det!
Något jag tyckte var tråkigt var att där mest fanns västerländska kläder och inte alls särskilt mycket afrikanskt, men det kommer nog! (även bilder på det jag inhandlat lär komma inom snar framtid)
På eftermiddagen var det sedan gästföreläsning med temat "kulturskillnader" eller något i den stilen. Visst var det intressant, men lite väl långdraget och upprepande. De hade kanske hoppats få in oss lite mer i diskussion, men jag vet inte.
Nu över till kvällen, som faktiskt var vår första utekväll. Även fast den var tidig, vi åkte härifrån klockan 18.30, var det roligt. Det var trots allt restaurangbesök, och man kan inte äta alltför sent! Fast det blev lite mer än så. De flesta beställde in vin till maten, medan jag satt där med min cola. Mycket godare trots allt, så jag ska inte klaga!
Det visade sig senare att ägaren till den libanesiska restaurang vi hamnat på var en norsk. Han var oerhört trevlig och bjöd sex av oss på drinkar, vilket vi naturligtvis inte klagade på! I övrigt var det en ganska lugn kväll för mig, men andra röjde på lite mer. Kortfattat var det en trevlig kväll!
Picture update: Teambuilding, day 1
Picture update: Teambuilding, day 1
I bussen lärde Tobias några av tjejerna här hur man löser en kub. Nu är de beroende!
Anja kollar in duschen. Den var smart konstruerad men blev inte använd. Kändes lite för omständigt att blanda vatten och försöka få rätt värme.
Så här såg duschen ut för er som undrade.
Sunrise and moonlight by Mount Kenya
Månen vid Mount Kenya.
Soluppgång vid Mount Kenya.
Teambuilding
I fredags åkte vi klockan 09.00 på morgonen ut till börshen, ca 4 timmars färd från skolan och 40 minuter från Kenyas högsta berg, Mount Kenya. Vi bodde i tält med 3-4 tjejer eller 7 och 7 killar. Jag delade tält med Lina och Klara.
När vi kommit fram blev vi mottagna av ägaren för Rift Camp Valley, en australiensare vid namn Nick. Han tog upp lite information och lämnade sedan över oss i händerna på en kenyansk guide som visade oss omkring området. På vår tur mötte vi kossor, getter, barn och arbetande kvinnor. Här är det nämligen kvinnorna som arbetar, medan männen sitter och latar sig.
På kvällen, efter att ha ätit middag satt vi framför brasan och sjöng samt lekte lekar.
På lördag förmiddag drog vi igång med teambuilding-aktiviteterna. Vi blev indelade i tre grupper och hade tre aktiviteter på schemat. Två under lördagen och den tredje under söndag förmiddag. Min grupp ”Team Simba”, började med ”Group dynamic”, vilket var en tävling med en rad olika lekar. Vi var ett bra lag som tog oss igenom alla lekar med glädje och vann, som det visade sig senare, tävlingen!
Efter lunchen tog vår grupp sig ut på vår andra aktivitet, vilket var vandring i bushen. Vi såg elefantbajs (tyvärr såg vi aldrig själva elefanterna), medicinska växter och fick även prova på att skjuta pilbåge (något jag inte alls var särskilt bra på, men roligt var det i alla fall).
På kvällen var det återigen brasmys, men denna gång var alla rejält mycket tröttare!
På söndag bar det sedan av till den tredje, och mest upplevelserika aktiviteten. Vi åkte till ett barnhem där vi fick leka och ha det roligt med kenyanska barn. Man fick sig verkligen ett slag i magen när man såg hur de levde, och att de fortfarande kunde hålla humöret uppe.
Vi fick även måla deras dörrar, för att göra deras hem lite finare. Även fast jag personligen skulle velat göra ett bättre jobb.
Vi åt sedan lunch samt plockade skräp. Därefter åkte vi hem till internatet igen.
Happy Birthday!
3/9 2009
Imorse när jag vaknade stod det ett glas juice och en banan utanför min dörr. Tack så mycket Kicki, det värmde verkligen!
Idag fyllde jag år, men det kändes inte alls särskilt mycket. Man blev inte väckt på morgonen med födelsedagslåtar och firande från mamma och syster. Det blev ingen frukost och bakelse på sängen som vanligt. Inget av de här förberedande sakerna inträffade, eftersom det inte blev en sådan stor sak.
På eftermiddagen åkte vi, för första gången för mig, till Yaya shoppingcenter. Det blev tyvärr en väldigt kort tur, med inhandling av godis, chips och ett par strumpor. Alla rena strumpor är slut och min tvättid imorgon går bort på grund av att vi åker bort på teambuilding. Som tur var kom jag (genom hjälp av Stefano) på att jag faktiskt kan använda mina ridstrumpor, så jag slapp handtvätta ikväll.
Efter middagen blev jag firad med sång, hatt, födelsedagstuta och bakelse av finfinaste gänget. Kicki, Lovisa, Anja, Jenny och Louise var de som låg bakom, men även Klara och Fredrika stämde in i sången. På samma gång var det en avskedsfest för Louise, som tyvärr åkte tillbaka till Sverige igen.
Jag, André, Madde och Lovisa följde med till flygplatsen och vinkade av. Det var verkligen tråkigt att vår enda örebroare åkte hem, hon kommer bli saknad!
Picture update: Nairobi National Park
Vi åkte med tre sådana bussar.
Stopp med fikapaus.
Varför jag ser så bekymrad ut har jag ingen aning om, för jag hade det underbart roligt.
Glada flickor hoppar högst - Anja, Louise och Jenny!
On the other side of the wall
Utanför murarna på Svenska skolan
Idag var första dagen vi fick gå utanför murarna på egen hand. Först var vi såklart tvungna att skriva ut oss och dessutom var vi tvungna att ta med oss ID-kort, eftersom man vid behov ska kunna identifiera sig här.
När vi gått ut ur grinden svängde vi höger och gick längst med den gropiga sandvägen. Vi hälsade på majstanten som sitter i hörnet vid slutet av vägen, där man antingen kan välja att gå till vänster och komma till Junction eller till höger. Vägen till Junction har vi redan gått en gång förut tillsammans med boardingen.
Denna gång svängde vi åt höger, en väg vi aldrig tidigare vandrat.
Att gå här på vägen vid skolan är så annorlunda från hur det är att gå på en väg i Stockholm. För det första finns det knappt någon trottoar. Det som finns är en liten snutt asfalt på ena sidan vägen som är upphöjd från vägen, men som innehåller otaliga gropar och hål, samt en stig i den röda sanden på andra sidan vägen där man också kan gå. Här gäller det att kolla vart man sätter fötterna samtidigt som man måste ha en bra uppsikt över trafiken. De allra flesta bilförare tar ingen som helst hänsyn till de gående, och om man råkar vara i vägen är det mycket troligt att föraren fortsätter köra oavsett om risken för att köra på den gående är mycket stor.
Vi som än så länge är turister har inte alls särskilt bra koll, vi har stor respekt för trafiken och vågar knappt ta risker. Som kenyan är man van med trafiken och vet när man kan korsa vägen utan att bli påkörd.
Under promenaden försökte jag mig på det här med att säga ”hej”, eller ”jambo” som man säger här, till de jag mötte. Jag fick för det mesta ett glatt ”jambo” tillbaka.
Det är häpnadsväckande hur trevliga kenyanerna är, inte alls lika dryga som vi svenskar.
(skrivet 28/8 - 09)
Back on the horseback!
Idag hade vi friluftsdag. På förmiddagen spelade jag fotboll, vilket inte alls var särskilt roligt. Det var ganska mycket egospel, och då tappar jag suget rätt rejält.
På eftermiddagen red jag på Karen Riding School. Det var finare hästar än vad jag tänkt mig, inte alls så spinkiga och ovårdade som i mitt huvud, även fast många av dem saknade hull.
Man kan ju säga att det inte alls kändes som att det var nästan 2 år sedan jag slutade rida, förutom att balansen är värre. Sitsen är ju inte heller sådär super, men det har den väl aldrig varit heller!
Jag tror att ridning ska bli en av de aktiviteter jag håller på med nu en gång i veckan, men jag vet inte riktigt. Har rejält ont i rumpan nu och dessutom är jag trött och har värk i höften och ryggen. Ja, sadlarna var inte alls särskilt bekväma, så jag känner att det kanske inte är det bästa.
Fast å andra sidan är det väldigt roligt, så jag får se!
Nu är internet segt och det går inte att få upp fler bilder, så detta får räcka. Det kanske kommer en bilduppdatering imorgon!
Nothing new
Jag vet inte varför, men jag kände att det var nödvändigt för er att veta detta. Hade visserligen tänkt ladda upp fler bilder från safarin, men jag gav upp det på grund av att internet är så segt.
