Jag går på en promenad, och längst vägen möter jag olika känslor. Glädjen över naturen och allt det fina jag möter. Sorgen och saknaden, när jag stöter på minnen från min barndom och skoltid.

ca 23.15 tar jag hunden i koppel, musiken i öronen och börjar gå. Min första tanke är att gå ner till båtbryggan för att sätta mig där och kolla ut över sjön, så jag började gå ditåt. Jag bestämde mig dock för att inte gå dit, med minnet av flickan som föll i och dog där. Jag skulle, bortsett från hunden, vara helt själv och tanken på att drunkna lockade inte särskilt mycket. Jag skulle väl förmodligen kunna hålla mig kvar på bryggan, men man vet ju aldrig. Jag gick i vart fall vidare, och satte mig i stället på en av bänkarna vid svängen strax efter. Jag bara satt där, med psalmer sjungna av en barnkör i öronen och hunden i famnen. Det är fint, det är stilla, det är fridfullt! Jag kramade henne, och kollade på sjön, inte långt ifrån, samt naturen och allt runt omkring. Jag tar hunden och fortsätter gå. Jag kände mig allmänt bra, både fysiskt och psykiskt, så jag bestämde mig för att ta en promenad runt Rönninge. Jag började med att gå ner mot Nytorp, via Rönninge stall. Vid själva stallet kollade jag ut över ängen, som låg där helt öppen. Månen och dess sken, som lyser genom molnen förundrar mig, och på något sätt gör ljusen från husen runt omkring, den bara ännu vackrare! Jag står där och beundrar synen i någon minut,  innan jag fortsätter. När jag sedan mötte en groda, satte jag mig ner på marken och studerade den. Den var dock inte vidare intressant, eftersom jag satt i en sådan position så att jag inte riktigt kunde se den, och den inte heller rörde på sig något, så reste jag mig och fortsatte gå. Jag upptäckte att husen i Nytorp är väldigt fina. Jag har inte alls spenderat mycket tid i Nytorp, så det känns liksom inte riktigt som en del av Rönninge. Husen däremot, skulle kunna få mig att flytta dit! När jag sedan kom till Nytorps skola övervälvde minnena från skoljoggar och orienteringar mig. Jag såg framför mig hur vi värmde upp på fotbollsplanen, för att sedan klassvis springa iväg. Efteråt kunde vi gå till kiosen som låg vid busstationen- där nu Pia Anderssons fastighetsbyrå ligger. Är inte det lite ironiskt ändå, att den fortfarande heter Pia Andersson, när hon inte ens bott i området på hur länge som helst? I alla fall, för att komma tillbaka till promenaden, kom jag också att minnas hur vi var för lata, eller ja kanske för negativa, för att orka gå till centrum, så vi i stället tog bussen. Jag började nästan gråta när jag tänkte tillbaka på tiden. Sedan forsatte jag gå längst ännu fler fina nytorps hus, ner till centrum, och förbi Felinos. Jag gick längst garnuddsvägen, och vid korsningen in mot tennistältet mindes jag hur vi som små fick leta stenar där, som vi skulle använda till gubbar gjorda av naturmaterial. Vi letade gladeligen efter stenar i de stora stenhögarna, som passade vårat tycke, och satte ihop dessa till små figurer. Vad kan det ha varit, sexårs? Om inte tidigare förstås! Hur som helst fortsatte jag gå mot Bergvik, där jag mötte joggande elever från Rönninge skola. Inte bokstavligt talat, men i mitt minne! Sedan såg jag hur våran klass satt på Bergviks brygga och hur några av oss badade, med kläderna på. Davy, som blev i puttad av Tess, och hur vi sedan var tvungna att gå hem med blöta kläder. Jag följde med oss ett tag , tills vi plötsligt ändrade riktning och nu hade gåstavar. Det var inte långt innan skolavslutningen, och vi gick mot Barrtorp, för att sätta oss där på bryggan för att sola. Vi försvinner ur synvinkel, och jag och Hilda står i stället vid infarten mot lustigknopp. Vi har varit på filmkväll hos Ida och ska precis säga hejdå, när något plötsligt låter och rör sig i skogen intill. Jag och Hilda hoppar båda till! Verklighetens jag fortsätter till skolan (ja, Rönninge skola är fortfarande skolan för mig), via Sandbäcksvägen. Jag sätter mig på en bänk vid skolan, och minnena flyger igenom mitt huvud. Jag börjar gråta! Jag kommer att sakna det: skolan, klassen, lärarna och allting! Den skolan, är på ett sätt halva mitt liv. I nio år har jag gått dit, 5 dagar i veckan, 6 timmar om dagen.  Den är bra, på så många sätt! Nu menar jag inte att jag inte tycker att det ska bli roligt att börja en ny skola, för det tycker jag verkligen, men jag har börjat insett hur mycket Rönninge skola ändå betyder för mig. Hur mycket jag gillar vissa människor i den, och hur vår klass ändå utvecklats genom åren.

Min promenad lider mot sitt slut. Jag går hem igen, efter ca 3 timmar med känslor och minnen. Jag tror jag behövde det, för det var något speciellt!  Hunden drack mycket när vi kom hem, jag satte mig här för att skriva...