För exakt en vecka sedan hade vi praktikdag med u-landskunskapen. Vi åkte då bland annat till Kibera - Nairobis slum och även, vad det sägs, den största slummen i Afrika! Vi gick där en rundtur samt besökte en grundskola som heter St. Christine.

Att stiga in i Kibera var som att besöka en helt annan värld än den vi lever i. Trots det hade jag svårt för att känna. Folket som lever i Kibera lever helt annorlunda från hur man själv lever, men man har ingen aning om hur det egentligen är. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation.

Kibera är uppbyggd av lerhus med plåttak. En del hus har även plåtväggar, men någon vidare hög standard på boendet är det inte. Gatorna är fulla av sopor och avföring i påsar. Man har nämligen ont om toaletter, och inte heller någon soptip.
    De som är ovana skulle nog ha det svårt att anpassa sig till livet man lever där. Det är inte lätt att få tag på mat och vatten och man måste arbeta hårt för att kunna försörja sin familj.
   När vi mzungus - vitingar, går längst gatan får vi höra rop från alla barn vi möter. "How are you?", upprepas otaliga gånger tills vi är långt från barnens synhåll.

För de som kommer utifrån slummen är det lätt att se allt det negativa samt jämföra det yttre, medan det i själva verket finns mycket positivitet där. Jag tror inte att de som lever i Kibera anser att de har ett värdelöst liv och bara längtar till att komma bort, utan mer ser livet som en välsignelse. Man tar hand om och värnar om varandra och bara för att vi västerlänningar föddes i bättre utvecklade länder och därav alltid har tillgång till nödvändigheter, behöver det inte betyda att de saknar något. Nu menar jag inte att de klarar sig utan mat och vatten, utan att de faktiskt kan nöja sig med det lilla de får, medan vi ständigt vill ha mer. Jag önskar att jag kunde ta vara på och se lika ljust på livet som de i Kibera verkar göra.
  
Att sedan träffa barnen på St. Christine var för mig en väldigt fin sak. Barnen lekte och var glada. De tog våra händer och välkomnade oss med öppna armar. De ser inte orättvisan i att de föddes med mindre resurser än vi, de är glada ändå. De gillar att gå i skolan och ser sig själva som lyckligt lottade, medan de flesta barn i Sverige anser att skolan är tråkig och helst skulle vilja slippa den.
   Jag tror att de som lever i rika länder kan lära sig så mycket mer om livet av de som lever i slummen, än vad de i slummen kan lära av dem som lever i rika länder!