Här är mitt reportage till svenskan, så säg mig vad ni tycker? Allt ifrån att jag glömt en punkt någonstans, till att hela skiten suger! Ni ska liksom inte somna, om man säger så... (Akey, orkade inte fixa till rubriken större, men det kanske ni klarar av att bortse.)

---

Ovårdade fötter kan leda till amputation

Marie Berg stegar in i rummet, med en valnötsskåls under armen. Hon är glad, men ser lite smått sliten ut, men sen är hon ju egenföretagare och jobbar otaliga timmar för nästan ingenting. Trots allt är hon nöjd med sitt jobb som Medicinsk fotvårdare.

Uppvuxen i Östersund, mobbad i skolan och med unga föräldrar, valde Marie att gå in i vårdyrket. Det var dock inte som fotvårdare i början. Efter ett visst antal mindre jobb, så som brevbärare och städerska, blev Marie vårdbiträde. Då var hon runt 20 år gammal, och angelägen att få hjälpa folk. Fast vårdbiträde var inte riktigt det jobb hon ville ha. Istället började hon sin utbildning som medicinsk fotvårdare, och då hon redan arbetat praktiskt inom vården krävdes det inte mer än 1 års utbildning för att få behörighet som fotvårdare.

Att vara fotvårdare är dock inte bara att klippa tånaglar och fila fotsulor, utan ett krävande och slitsamt arbete som tär rejält på kroppen. "Det är en ensidig arbetsställning", säger Marie, som haft problem med både det ena och det andra. Dessutom måste man kunna klara av att ta hand om s.k. riskfötter - patienter som har diabetes, reumatism och andra sjukdomar som påverkar omhändertagandet av fötterna. Dessa patienter har mycket lättare för att få skadliga sår och att tappa känseln, något som i värsta fall kan leda till behov av amputation av foten vid minsta misstag.

Precis som Marie är de flesta som arbetar som fotvårdare egenföretagare, men det finns ett fåtal som är anställda av landstinget. Yrket är ganska vanligt, men trots allt har Marie alltid fullt upp. Det finns många som är i akut behov av sjukvård, men tiden räcker inte alltid till. Dessutom tar hon hand om remisser ifrån landstinget, vilket de flesta egenföretagande fotvårdare inte har behörighet till.

Att jobba som fotvårdare innebär att man träffar många olika sorters människor. Medelåldern för patienterna Marie träffar är runt 80 år, och den ena skiljer sig från den andra. " De är som de flesta pensionärer - glada för det mesta. Sedan är många även dementa, men det är ju en sjukdom så det kan de ju inte rå för själva". När jag frågar Marie vad det värsta hon varit med om under sin arbetstid, beskriver hon hur det kom in en gammal dam på 92 år, som hade så långa tånaglar att de sträckte sig under hennes fötter och sedan upp på ovansidan igen, ett helt varv runt. Hon hade bott själv, utan någon hjälp under en längre tid, innan hon till slut fick hemhjälp. Då hon var dement, var hon inte jättelätt att arbeta med, men då man märkte att hon hade problem med att gå tvingade man henne att ta av strumporna, och tur var väl det med den upptäckt man gjorde. " Det var det hemskaste man hade sett". Marie tar upp en valnöt och knäcker den. Tystnaden lägger sig i rummet.

Och vad är det bästa du varit med om?

"Alla fötter som skulle gå till amputation, men som blivit räddade."