Värk, explosion. Dunk, dunk.
Som en tidsinställd bomb, ja det är så det känns.
Liksom en nia upp till och med en tia.
Ohanterlig, obotlig. Snart sprängs det. Snart!

---

Jo, just så kändes det igår. Outhärdligt! Jag liksom låg och grät, och skakade av kyla samtidigt som huvudet höll på att brinna upp. Så mamma tog mig till sjukhuset. Det var ingen väntetid, så det var väldigt skönt. Jag fick i alla fall ett piller - Stesolid, som är ett lugnande medel. Alltså muskelavslappnande, och lindrande mot värk. Dessutom blir man tröttare av att ta det, och sova var just vad jag ville. Vi kom hem runt tre-tiden, jag tog stesoliden och somnade ganska snart. Jag önskade att jag alltid kunde få ett sådant piller när huvudvärken är som jobbigast, men det är tydligen väldigt beroendeframkallande så man ville inte ge mig det.



Idag kom Petter hit. Sista dagen tillsammans innan han åker till Afrika. I två hela veckor! Jag kommer sakna honom något enormt mycket. Nästan så att jag gör det redan nu, bara för att jag vet att det kommer vara lång tid innan vi ses.