Måste vi växa upp så himla fort? Idag har det verkligen slagit mig. Jag är inget barn längre, och inte heller mina kompisar. Visst, jag har väl alltid varit ganska mogen av mig, och föredragit att vara med äldre framför jämnåriga, fast jag har alltid kunnat vara hur barnslig och flummig som helst närhelst jag känt för det. Jo, det kan jag säkert vara fortfarande, men inte på samma sätt. Nej, jag har nått den ålder när man har tillåtelse till att övningsköra, och att vara ute på vägarna är en ganska stor sak! Jag menar, tänk hur många olyckor som hänt inkluderade bilar, och fordon. Nej, jag vill inte tänka på det föresten. Det gör för ont att tänka på hur nära jag var att mista en vän på grund av det! Det som fick mig att inse allt detta är Davy. Jag har känt henne sen jag var tre år gammal, i tretton år vill säga! Hon har pojkvän nu! Liksom, Davy! Jag menar, visst vi har festat och druckit. Jag har haft min sexdebut, och börjat gymnasiet. Fast det var hon som fick mig att inse. Nu när någon som jag verkligen spenderat i princip hela mitt liv med, går vidare och träffar nya kompisar. Och ja, som sagt har träffat en kille! Jo, jag kanske är lite avundsjuk, fast jag är visserligen mest glad! När jag fick höra det höll jag på att spricka av glädje. Delvis för hennes skull, delvis för att Julia är vaken och messar! Är det inte konstigt hur glad man kan bli över att en kompis messar med en? Nej, om ni var i min situation, skulle ni inte tycka det. Jag tror visserligen ni kan förstå i alla fall. Hur som helst har jag kommit till en sådan här tidpunkt i livet, då massor av minnen kommer tillbaka till en! Jag verkligen älskar att minnas, för vad är inte bättre än att få återuppleva goda stunder om igen? Även fast det bara är i fantasin. Okej, kanske inte enbart, jag har sett på en del foton också, och jag saknar gamla tider. De nya är verkligen superbra de också, fast jag är nog en sådan person som lever upp till det här snacket om "det var bättre förr", även fast det kanske är minst lika bra nu. Jag älskar förändringar, herregud jag skulle inte klara mig utan dem, men jag gillar att känna igen mig i saker och ting också. I alla fall lite då och då. Nu är nästan allting nytt, det känns bra, men det är också skrämmande! Jag visste inte att jag kunde bli så här nostalgisk över saker och ting! Nu kanske jag famlar om saker som ingen förstår utom jag, men vad spelar det för roll? Det är inte meningen att någon ska förstå, förutom dem som verkligen bryr sig, och de förstår nog ändå. Nej, det var längesedan jag var såhär glad, och det väcker minnen. Jag är ovan, men jag skulle inte ha något emot att vänja mig vid detta!

Idag hade jag en svimmattack igen. Det var längesedan den senaste, men denna var verkligen obehaglig. Det svartnade helt, vilket det visserligen brukar göra, men det höll i sig i ca 15-20 sekunder, vilket är ovanligt! Det var läskigt, för ögonen var helt öppna, men jag kunde inte se någonting alls. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det måste vara så här det känns att vara blind. Jo, fast man ser vitt då, eller är det inte så? Fast jag svimmade aldrig. Nej, jag famlade ut i blindo från duschen, och satte mig ner på golvet. Sen var jag sådär blek och stirrande, men jag vilade lite och allt blev som vanligt igen.